Bildkälla: https://thebutlercollegian.com/2020/10/you-have-two-sick-cows-a-satirical-take-on-butlers-relationships-with-jobs-internships-and-ultimately-capitalism/
Några månader sedan bestämde sig diskurshögern för att göra en mindre moraliseringsavstickare till en tankemodell som kan sammanfattas med ”högern ser vänstern som dåligt påläst medan vänstern ser högern som ondskefull”. Även om jag under våren fokuserat mer på jobb och liv än längre utläggningar online har den här tanken likt en inhållen fjärt rört sig fram och tillbaka i mig så låt oss för ett ögonblick bearbeta ämnet.
Del ett: den uppenbara provokationen.
Till att börja med måste vi vara tydliga här: frågan är en provokation som utan intellektuell ansträngning kan förkastas. Generaliseringen är så pass generell att du kan ge vagnslaster med exempel och motexempel bara genom att dra upp ett valfritt förstamajtal från även de mest liberala socialdemokrater. Vidare är varken ”höger” eller ”vänster” här definierade, så de gränser som dras kring begreppen är fullkomligt subjektiva. Jag lägger tid på detta endast för mitt eget höga nöjes skull, och för att någon måste vara en dryg besserwisser.
För enkelhets och tydlighets skull tänker jag här definiera vänsterpolitik inom liberal demokrati som något där målet är en omfördelning av resurser från toppen av samhällshierarkin och där värden som ”gemenskap”, ”solidaritet” och ”kulturell öppenhet” ofta lyfts fram som viktiga. På samma sätt är högerpolitik ämnad att vända detta flöde uppåt: ju högre upp i hierarkin du befinner dig, ju mer förväntas du vara värdig att ta det ansvar positionen innebär. Världen må vara orättvis men om du bara kämpar nog kan du klättra från botten till toppen. Värden som ”meritokrati”, ”individualism” och ”tradition” anses vara viktiga. Naturligtvis är dessa definitioner långt från outtömliga och håller många politiska synsätt, inklusive mitt eget, borta från samtalet, men om vi på en fundamental nivå säger att höger=håll hierarkierna rättfärdiga, vänster=jämna ut hierarkierna, har vi ett slags ideologiskt analysverktyg att bruka. Nu kan vi prata.
Vi börjar med led ett, att vänstern bara är obildad och oförstående: från mitt eget rödsvarta perspektiv kan jag på ett personligt plan tala om frustrationen när högerpolitiska system innebär försämringar i välfärden, vilket direkt slår mot mig, nära och kära; på ett teoretiskt plan kan jag lyfta århundraden av maktkonsolidering, utvecklingen av regelverk och lagstiftning ämnad att hålla ett ekonomiskt system, snarare än mänskliga relationer, flytande[1]. Jag skulle även kunna peka på att de fall där högerpolitik tillåts leka fritt[2] utan undantag har inneburit mänskligt lidande[3] på en skala långt bortom ens borgerlig skräcklitteratur om kommunistdiktaturerna kan komma i närheten av[4]. I ett vidare perspektiv kan man genom vetenskapens historia – inte enbart humaniora; även naturvetenskap följer liknande mönster – se att ju mer rigorös och konsekvent ’vetenskaplig’ forskningen blir, ju mer tenderar den åt en pluralism av bakgrunder och sociala erfarenheter både i metodik och slutsatser[5]. Det här är inte en fråga om att vänsterpolitik infiltrerat universitet, utan att ju mer människor av olika bakgrunder hamnar i situationer där de kan slå sina kloka huvuden ihop, ju mindre dogmatiskt och mer utförligt korrekt blir resultatet[6]. Vidare är det viktigt att minnas att dagens vänster står lång ifrån den sociopolitiska eliten: de mekanismer som driver samhällsapparaten framåt är uppbackade av sina egna ekonomiska och sociala teorier, och även om sådana synsätt är döda eller döende inom akademin[7], är de fortfarande allmänrådande bland de beslutsfattare som vänstern tvingas stångas mot. Det här innebär att även om man kan komma en god väg med vänsterpopulism, behöver du som vänsterengagerad studera otroligt mycket. Så har det alltid varit: den globala arbetarrörelsen innan förra sekelskiftet och hela vägen fram till idag har varit mån om människors kunskap. Arbetare för hundrafemtio år sedan skrev och läste radikal litteratur för varandra[8]; New Yorks arbetarklasskvarter var kända för låg formell bildning och hög allmänbildning[9]; vänsterdebattörer idag behöver av nödvändighet inte bara förstå vad de är för, men också vad de är emot och hur de därför kommer motarbetas av högern, för vad de strider för är inte bara vridandet på några reglage utan en ny ordning. Ska du inte bara ta över, eller slå sönder maskinen utan nedmontera den för något annat, måste du veta hur man gör; du vill inte råka bygga samma maskin av ren vana.
Led två vänder på frågan: högern anses bara vara ondskefull. Rent populistiskt är det inte svårt att se vad som menas: på 1800-talet skrev William Blake om ”de mörka sataniska verken”[10] och genom historien har kapitalister framställts som olika former av djävuls- och djurgestalter, så det finns absolut goda skäl för någon som försöker sammanfatta komplicerad politik att ta till med sådana ord. Det finns en sanning.
Med modifikation.
Saker är nämligen inte så enkla.
När man använder värderingsbegrepp som ”ondska” och ”godhet” agerar man igen inom ramar av förväntat innehåll: ”ond” betyder ett antal saker, och beroende på vem du är betyder ordet olika, så häri dväljs en tomhet. Även med nidbilderna i bakhuvudet saknas det konkreta: vad är ondskan i högern? Svaret hittar vi såklart i vad vänstern faktiskt säger och ser: maktens övergrepp och mänskligt lidande. Med det menar jag inte bara smärta, utan fattigdom, exploatering, exkludering, dominans och allt annat som begränsar människors frihet. Vad vänstern i den bredaste bemärkelse eftersträvar är i slutändan ett samhälle byggt på solidaritet och gemenskap, där resurser fördelas nedåt i samhällshierarkin. Är den ekonomiska samhällsstrukturen inom ett land sådan så medborgarna måste tävla om försörjningsmöjligheter, bryts gemenskaper ned och solidariteten tvingas hårdna. Om sociala samhällsstrukturer fungerar så att vissa kön, sexualiteter, hudfärger eller ursprung får en högre status än andra, begränsas vi i våra möjligheter att se varandra som bara människor, och det leder till friktioner och exkluderingar. Startar ett land ett krig mot ett annat, tvingar landet sina medborgare till att bryta med gemenskaper och solidaritet, för att strida mot personer som ytterst sällan själva startat kriget och som de flesta fall hade kunnat vara vänner. Slutligen, om global ekonomi konstrueras för att vaska fram internationella vinnare och förlorare, genom globala handelsavtal, privatiserade handelsvägar, skuldkrav på u-länder till i-länder och gränshoppande megaföretag, underblåses de tre förstnämnda konfliktytorna och bildar komplicerade lager av exploatering, begränsningar, slaveri och förtryck.
Inget av detta är sprunget ur intet; det finns århundraden av politiska beslut, ideologiska rörelser, tusentals små dialektiker som motsatsat sig fram till dagens läge, och vad vänstern gör när man går emot allt är att peka på detta i slutändan mycket mänskliga: beslut har tagits, system har upprättats; ingenting är oföränderligt.
De politiska beslut och de sociala former som högerpolitik, alltså politik som arbetar för en tydlig hierarki med växande samhällsansvar mellan skikten, kommer med har genom århundradena egentligen etablerat en fundamental process: vadhelst som görs av alla, kan nyttjas av de vissa, och ju längre upp i pyramiden du befinner dig – ju mer du äger – ju mer belönas du av systemet[11]: pengaströmmen sköter sig själv; maskinen jobbar för dig[12]. Arbete och rikedom hänger inte samman, utan ägande. Det säger i sig ingenting om din karaktär. Är du en del av toppen av ägarklassen kan du fortfarande vara en underbar mamma, en god vän, hänsynsfull älskare och givmild medmänniska. Det finns många goda exempel på megarika som visar djup hänsyn och empati, faktum är att särskilt om du inte föddes in i din rikedom (vilket det överväldigande majoriteten gör), krävs det ofta ett gott mått av människokännedom för att kunna knyta de rätta kontakterna och skapa rätt sorts affärsmässigt förtroende. Genom historien kan vi även läsa om en filantropisk kultur där finanskungar och stålbaroner förväntades inviga skolor och bibliotek för att på sådana sätt betala tillbaka till allmänheten.
Vad man mindre sällan, åtminstone förr, har satt vikt vid, är vad som hände historiskt, och händer idag, när flödena riskerar att begränsas: skatter, personalinflytande, fackliga förhandlingar, begränsningar i arbetsdagen, löneökningar och så vidare: allt som ger mer fritid, mer frihet och mer möjligheter för anställda har genom historien och hela vägen fram till idag varit ett mönster av repression, förföljelser, svartlistor och kopiösa mängder våld. När ludditerna på 1820-talet krävde goda villkor och självbestämmande istället för att låsas ut från arbetsmöjligheter och förlora sin försörjning, slutade det med massavrättningar[13]. När arbetare Tyskland plockade ved för sina egna hem kunde de misshandlas och mördas av länsman[14]. När järnvägsarbetare i USA strejkade skickades Pinkertonagenter[15] (som numera ägs av Securitas[16]) på dem med blodiga eldstrider som följd. När gruvarbetare i West Virginia strejkade kallades nationalgardet in och militären både sköt och bombade strejkarna[17]. När arbetare i Norrland protesterade under 20- och 30-talen slutade det i gripanden och döda[18]. Detta för att inte tala om slaveriet, kolonialismen och de många statskupper som skett så fort sydliga länders skuldbrev till norr ifrågasatts. Idag är vi i en era där de vinster som slutligen kom till arbetarrörelserna parlamentariskt bekämpas av en höger som gärna har en väldigt rosenskimrande bild av sig själv men i sina handlingar agerar för att det artonhundratal som innebar sådant djupt lidande ska kunna återuppstå. Vänstern är uppmärksam på detta, just för att vänstern läser sin historia. Just för att vänstern vill se något annat. Om man vill ordna världen för människor, måste man se hur den inte är ordnad för dem. Högern behöver inget av detta, för högern tror att vänstern bara är obildad, och att högern bara ses som onda. Likt i en tecknad film.
Del två: det propagandistiska syftet
Om vi nu tar allt jag beskrivit ovan, vad säger det om själva tankemodellen?
Vi har redan gått igenom hur det är en provokation som är tydligt vinklad åt ett särskilt högerperspektiv: om du är en person som känner dig attackerad av ett politiskt block är det väldigt enkelt att tänka sig dem som naiva och barnsliga. Konstruktiva debatter sker mellan jämlikar och du har ingenting att vinna på att ge dig in i en här – du skulle stå för eftergifterna. Samtidigt vore det skadligt för egot att helt abdikera från det offentliga samtalet. Därför faller det mer naturligt att delta, men genom nidbilder som oppositionen tvingas förhålla sig till. Särskilt praktiskt är förhållningssättet när ens meningsmotståndare saknar en ängels tålamod och med glädje pekar på hur ens politiska drag finner paralleller i repressiva regimer av varierande kaliber, för där finner man ju beviset: ”jag kallas ond när jag bara ställer frågor och ger politiska förslag, vad tillför detta hat vårt goda samtal?”.
Häri finner vi alltså den egentliga ideologiska propagandistiska mekanismen: det handlar inte om det offentliga samtalet eller ens provokationen, utan om att skydda den egna självbilden.
Vi människor är inte rationella, men det finns i oss ett uppenbart driv att ha rätt. För att ha rätt, eller åtminstone komma så nära rätt som det går, finns olika metoder: man kan ha rätt inom en viss avgränsning, som när jag först definierade ett höger och vänster att diskutera; man kan använda den vetenskapliga metoden och genom experiment och undersökningar testa hypoteser; man kan använda journalistisk metodik och besvara händelser med ”vem, var, när, hur, varför”, och i alla fall kan man använda logiska metoder för att kontrollera slutsatsernas validitet, bland annat.
Man kan också bestämma sig för att ha det. Man kan nyttja någon av ovan nämnda metoder men lämna hål i processen där somliga frågor lämnas obesvarade. Man kan manipulera data, presentera missvisande statistik, bemöta halmgubbar framför faktisk kritik, anspela på känslor, dölja misshagliga resultat och rent ut ljuga på ett sätt som låter trovärdigt. Sätter man ”ond eller obildad” i ett större perspektiv är det inte svårt att minnas hur många miljarder lagts på att bekämpa forskning om klimatförändringar[19], cigaretters cancerpotential[20], konsekvensen av bly i bensin[21], plast- och kemikalieindustriers påverkan på miljö och hav[22], rasbiologins icke-varande[23], och så mycket mer. Vad vi ser här är egentligen den internretoriska motsvarigheten: modellen är självpropaganda. Vi tenderar nämligen även att vilja vara logiska. Vi vill att våra liv ska hänga ihop och att vad vi säger och vad vi gör på något sätt sitter samman. Det är inte möjligt att samtidigt tro på allas lika värde, på meritokrati, på frihet och på en jämn spelplan utan att se orättvisan i hur människor som har inget och hjälps av ingen sedan dör för inget mer än att pluskontot på ett företag efter Sveavägen tickade upp ett steg. Det är heller inte passande att rakt ut fira denna ojämlikhet och exploatering, för då erkänner man ens eget förakt för den liberala demokratiska ordningen, och det skapar dålig stämning bland ens mer humana jämlikar, för att inte tala om det egna dåliga samvetet när man på allvar vill se sig som anständig. Så man skapar en icke-fråga: ”De tror bara jag är ond så varför bry sig”, ”de är obildade så varför bry sig”. Mantrat är en så-kallad tankedödande kliché[24]; du säger upprepar det för att slippa ifrågasätta, för antingen är det jobbigt, eller så känns det onödigt – vilket av beror i mycket på om du vill känna dig medmänsklig eller bara fortsätta låtsas att du inte drivs av egoism och människoförakt.
Det är fullkomligt uppenbart att de flesta ’goda värden’ vi talat om här i många fall ses mer som en del av ett ritualiserat samhällskontrakt snarare än moralisk vägledning och läser man faktisk konservativ och liberal filosofi lyser den uppenbara avskyn för ’massan’ fram, men det finns en än mörkare eller löjligare sida till propagandakriget: en anmärkningsvärd del av de som lever med föreställningen eller attraheras av budskapet må vara framgångsrika eller förmögna, men de är själva inte särskilt belästa[25]. Faktum är att en ansenlig del av det mörker som sprids i den västerländska tyckosfären har sina ursprung i målfinansierad ekonomisk och social forskning: när svenska högern vill få fram blockvänlig opinionsstatistik går de till Demoskop som har kopplingar till lobbyorganisationen Kreab[26], för de offentligt finansierade eller demokratiskt neutralitetsbundna opinionsundersökningarna ger inte samma lugn i båten. Det är sällan man hittar litteratur som snällt skulle kallas ’rasforskning’ utanför tankesmedjor kopplade till den kostymklädda delen av extremhögern och det finns skäl varför böcker utgivna av exempelvis Timbro, en tankesmedja som explicit finansierats av bland annat oljelobbyn[27], är utmärkta på att lyfta den ekonomiska liberalismens storhet medan de fullkomligt ignorerar den historiska kontexten och även den ekonomiska politikens konsekvenser för människor – de firar gärna de ”svarta sataniska verkens” produktionsförmåga men ignorerar hur dessa verk spydde ur sig kanoner och lemlästade arbetarna (för att inte tala om frihandelsavtalet med England som gravt förvärrade den svenska svälten när alla matförråd såldes utomlands)[28].
Något viktigt att minnas här är dessutom att merparten av ekonomisk forskning sedan länge lämnat de nyliberala teorier och modeller som legat akademisk grund för de sociala system vi nu tvingas leva i, och som stormakter likt Kina utnyttjar till fullo[29][30]. Hayeks och Mises teorier är lika stendöda som Thatcher och Pinochet, men deras gastar hemsöker de politiska korridorerna. En av de få platser där det så-kallade ordoliberala systemet ligger kvar är faktiskt EU, med den nedskärningspolitik och budgetbalans systemet kräver, och i Eurozonen går endast Tyskland som stat plus[31], just på grund av hur hela systemet konstruerades[32]. Vad det till syvende och sist går ut på är alltså att mäktiga människor lägger anmärkningsvärt stora resurser på att bekämpa kritiskt tänkande i de egna leden. De talar inte om politiska, sociala, ekonomiska eller kulturella fenomen i sig själva, och utvecklar inte heller deras förståelse för dem genom tydliga ramverk, utan filtrerar snarare samtiden genom en ideologisk slutsats, vilket är ironiskt då det beteendet är exakt vad de anklagar sina motståndare för att göra.
Del tre: sluttankar
Dogmatism existerar oavsett ideologisk hemvist. Mer än en gång har frihetskämpar blivit förtryckare, och den långa vänsterdebatten mellan marxister och anarkister har ofta landat i ’vad händer efter revolutionen och vem har rätt’, där marxisterna menat att man genom staten kan bygga ett arbetarsamhälle, medan anarkisterna i staten alltid ser en inneboende förtryckarapparat[33]. Nu handlar det här inte om oss ytterkantare dock, utan om det offentliga samtalet inom den liberala demokratiska sfären, och jag har svårt att finna något allvarligare hot mot dess fortlevnad än att det begränsade utrymmet tas upp av politiska propagandister som utnyttjar liberalismens inneboende svaghet – viljan att lösa saker individuellt och med god ton, men aldrig se strukturer – för att fullkomligt mangla sönder det demokratiska samtalet.
Vänstern är ofta, av nödvändighet eller intresse, anmärkningsvärt bildad och de som saknar det formella tar ofta igen det i praktisk organisatorisk och solidarisk förståelse, eller genom empati och social medvetenhet. Även om det gärna finns ett förakt för högern hos vänstern, är det individualistiska moral som högern utgår från oförmögen att hantera den strukturella och systematiska kritik av samhällsordningen vänstern faktiskt ger. Då högerpolitik i slutändan är politik för den som äger, och vänsterpolitik i sin slutgiltiga form innebär det dominanta ägandets avveckling, har högern ingenting att vinna på att rakt ut säga just detta, för även om det definitivt existerar många människor som ser löftet om framtida ägande, tycks det för mig åtminstone vara en minoritet – vi är kanske inte rationella men våra tankar följer en logik och om vi tillåter oss vara ärliga är det uppenbart hur få det är som gör en klassresa under kapitalismens automatik (istället för under, exempelvis, socialdemokrati), och hur än färre som kan göra den utan att samtidigt bli monster, för att parafrasera Samuel Johnsson. När jag talar om kampen mot kritiskt tänkande är det alltså striden mot självinsikt och politisk utveckling som är fullkomligt nödvändig för all form av samhällsförändring. Jämför med den ortodoxa marxismen, som av filosofisk nödvändighet tvingas konfronteras med stalinismens övergrepp, eller hur
Är du socialist måste du studera inte bara kapitalismens nästan oräkneliga svagheter, eller lyssna till visionärer för en annan framtid; du måste även vara uppmärksam på var saker kan gå snett, och varför detta sker. Man måste ta löftet om det nya på allvar, ifrågasätta vad som inte hänger ihop, och bygga något nytt utifrån vad som består efter att motsatsförhållandena har identifierats och hanterats. Som höger i den liberala demokratin finns det inget krav på sådan intern rationalitet, för du bär egentligen på två olika berättelser: å ena sidan kan du ställa höga krav på personlig moral och interpersonell integritet, men å andra sidan är det systematiska, ekonomiska klimatet hopplöst och nödvändigt; vi lever redan i den bästa av världar. Därför är vänstern obildad: vänstern förstår inte att saker måste vara på just detta vis. Därför ser också vänstern högern som fundamentalt ond: vänstern lever i förnekelse över människans natur.
Att hela argumentet dryper av nonsens och självförhärligande är bara ännu ett symtom på samma auktoritära sjukdom.
[1] Chomsky, N; Waterstone, M. (2021) Consequences of Capitalism. Penguin Books LTD
Chomsky och Waterstone går igenom kapitalistisk politik, kontrollmekanismer mellan stat och det privata, och konsekvenserna av detta.
[2] Bevins, V. (2021) The Jakarta Method. PublicAffairs,U.S
Bevins berättar hur de metoder CIA utvecklade för att krossa den vänsterlutande Sukarnoregeringen i Indonesien (över en miljon medlemmar i det demokratiska Indonesiska Kommunistpartiet mördades) sedan exporterats över stora delar av de postkoloniala länderna, och hur detta förhindrade bildandet av ett tredje globalt politiskt block – den egentliga “tredje världen”, mot “första” i väst och “andra” i Sovjet.
[3] Klein, N. (2008) The Shock Doctrine. Penguin Books LTD
Naomi Klein redogör för hur en nyliberal “chockdoktrin” brukats i CIA-kuppade och postsovjetiska samhällen av västerländska krafter (till skillnad från den investeringspolitik som följde andra världskriget i Europa), vilket konsekvent, utöver det massiva lidandet, inneburit en oförmåga att kunna bygga trygga, solidariska samhällen.
[4] Hickel, J. (2014) The Divide. Penguin Random House
Hickel förklarar hur det politiska-ekonomiska ramverk som satts upp för västvärldens interaktioner med den postkoloniala världen skapat en beroenderelation där mängden resurser som extraheras från de materiellt rika länderna genom olika former av skuldbrev hamnar i det globala nord, vilket absolut inte kompenseras för genom bistånd. Svält och fattigdom blir konsekvent en fråga om kapitalistisk och nykolonial dominans.
[5] Kuhn, T. (1962/2014) The Structure of Scientific Revolutions. University of Chicago Press
[6] ”Science benefits from diversity”. (2018) Nature. 558, 5. Science benefits from diversity (nature.com)
[7] Rochon, L-P; Rossi, S. (2023) “Should we be teaching Neoclassical Economics to undergraduates?”. Monetary Policy Institute Blog. Should we be teaching Neoclassical Economics to undergraduates? | by Monetary Policy Institute Blog | Medium
[8] Östberg, K. (2021). Folk i rörelse. Ordfront Förlag
[9] Chomsky, N. (2014) On Anarchism. Penguin Books LTD
[10] Blake, W. (1808) “And did those feet in ancient time” Milton: a poem In two books.
[11] Robin, C. (2011) The Reactionary Mind: Conservatism from Edmund Burke to Sarah Palin. Oxford University Press
Corey Robin visar hur applicerad konservativ ideologi och politik aldrig har varit en fråga om att neutralt ‘låta saker förändras långsamt’ utan alltid har handlat om hur den med individuell makt och inflytande kan behålla makten genom decennier och århundraden. Tal om “värden” och “kultur” har i slutändan handlar om den dominanta eller ägande klassens ställning och hur den ska skyddas från demokrati.
[12] Mau, S. (2023) Mute Compulsion. A Theory of the Economic Power of Capital. Verso Books
Mau analyserar i smärtsam detalj hur kapitalismens styrka ligger i att när systemet väl är uppsatt kommer folk tvingas att följa dess mönster och direktiv för överlevnad: du behöver pengar för att köpa mat och betala hyra för att inte svälta. Du kan inte få pengar om du inte deltar i det kapitalistiska systemet, oavsett var du står i frågan. Vidare tvingas människor genom arbetsbrist och ekonomiska ursäkter konkurrera mellan varandra vilket uppmuntrar till att bibehålla andra mer abstrakta sociala hierarkier såsom könsskillnader, rasism och homofobi.
[13] Merchant, B. (2023) Blood in the Machine: The Origins of the Rebellion Against Big Tech. Little, Brown Company
[14] Marx, K (som: “en Rhenländare”). (1842) “Debates on the law on thefts of wood”. Rheinische Zeitung, No. 298, Supplement, 1842-10-25
[15] Homestead strike - Wikipedia (2024-05-28)
[16] Pinkerton (securitas.se) (2024-05-28)
[17] Battle of Blair Mountain - Wikipedia (2024-05-30)
[18] Norman, B. (1968) Ådalen 31: en berättelse. Murbruk Förlag
[19] UCS. (2007) “Smoke, Mirrors & Hot Air - How ExxonMobil Uses Big Tobacco’s Tactics to Manufacture Uncertainty on Climate Science”. exxon_report.pdf (ucsusa.org)
[20] UCS. (2017) “The Disinformation Playbook How Business Interests Deceive, Misinform, and Buy Influence at the Expense of Public Health and Safety” The Disinformation Playbook | Union of Concerned Scientists (ucsusa.org) (2024-05-29)
[21] Kovarik, B. (2021) “A century of tragedy: How the car and gas industry knew about the health risks of leaded fuel but sold it for 100 years anyway” A century of tragedy: How the car and gas industry knew about the health risks of leaded fuel but sold it for 100 years anyway (theconversation.com) (2024-05-29)
[22] Reed, G. (2019) “How the Chemical Industry Deployed the Disinformation Playbook on PFAS” How the Chemical Industry Deployed the Disinformation Playbook on PFAS - Union of Concerned Scientists (ucsusa.org) (2024-05-29)
[23] Wald Sussman, R. (2014) The Myth of Race: The Troubling Persistence of an Unscientific Idea. Harvard University Press
[24] APS. (2024) “Explaining thought-terminating cliches and why we should be wary of them“ Explaining thought-terminating cliches and why we should be wary of them | APS (psychology.org.au) (2024-05-28)
[25]Javdani, M; Chang, H-J. (2023) “Who said or what said? Estimating ideological bias in views among economists” Cambridge Journal of Economics Vol. 47-2 2023-03. Who said or what said? Estimating ideological bias in views among economists | Cambridge Journal of Economics | Oxford Academic (oup.com)
Som exempel från ekonomisektorn: Javdani och Chang undersöker underliggande fördomar hos professionella ekonomer genom att be dem ta ställning till diverse ekonomiska uttalanden som antingen korrekt eller felaktigt kopplas till kända namn, och mäter hur medhåll och opposition då fluktuerar. I slutsatsen refererar de över hur ekonomistudenter ser ”teknik” (s. 335) som nyckeln till framgång medan ”kunskap” bara har en marginell effekt. Samtidigt, säger Javdani och Chang, är ”ideologisk bias i grunden kunskapsbaserad”: inom den ekonomiska huvudfåran produceras diskurser som sedan internaliseras som sanningar hos utövarna. När ämneskunskaperna hålls grunda är risken större att utövarna faller in i det ideologiska ledet.
Värt att nämna är att ”Skandinavien” (s. 331) som doktorandsort innebar några av de högsta fördomsresultaten, alltså att uppfattningen om uttalandet varierade beroende på vilket namn eller inget namn som kopplades till det, tillsammans med Kanada och ”Asien”.
[26] Larsson, M; Plesner, Å. (2023) De Gränslösa. Bokförlaget Korpen
[27] Borgström, A; Söderin, E; Lindsten, E. (2024). ”Så köpte oljejätten Exxon inflytande över Moderaternas miljöpolitik”. Dagens ETC. 4 juni. Så köpte oljejätten Exxon inflytande över Moderaternas miljöpolitik | Dagens ETC
[28] Se gärna Per T. Ohlssons (2007) 100 år av tillväxt eller Johan Norbergs (1998) Den svenska liberalismens historia (båda Timbro; Ohlsson är även utgiven på Brombergs Förlag (1994) och Centrum för Näringslivshistoria (2018)) och jämför med historieskrivning som talar om arbetares livsvillkor under samma period så märker du det ofantliga avstånd som finns mellan hur folk faktiskt levde och hur marknadsliberaler talar om tiden. Det här är inte en fråga om ”ondska” utan om att våra ideologier och diskurser hänger samman: när du arbetar med ekonomisk politik på en så hög ideologisk nivå
[29] Slobodian, Q. (2023) Crack-up Capitalism: Market Radicals and the Dream of No Democracy. Penguin Books LTD
[30] Ekonomisk idealism och svält har faktiskt en fascinerande parallell i det maoistiska Kina som i konkurrens med Kapitalet under femtiotalet fokuserade på att göra annorlunda mer än att göra rimligt, med svälter och organisatoriska flaskhalsar som följd (Meng, X; Quian, N; Yarred, P. “The Institutional Causes of China’s Great Famine, 1959–1961” (2015). Review of Economic Studies 82, 1568–1611).
Här brukar liberaler stanna, men det gjorde inte Kina. Man gjorde om och gjorde, ja, inte demokratiskt korrekt, men definitivt affärsmässigt effektiv politik – man valde att se den internationella kapitalismen som landets språngbräda men utan att låta ’liberal demokrati’ komma i vägen och gjorde sig därigenom överlägsen på den globala marknaden; den libertarianska ideologi som genomsyrar västerländernas diskurs utnyttjas i Kina genom specialiserade ’innovations’- eller ’handelszoner’ som amerikanska och europeiska bolag gärna skriver in sig på (Slobodian, 2023). Kapitalisterna får industriområden utan demokrati, och Kina tar ett industriellt monopol: produktionskapitalism där näringslivet i slutändan svarar till staten.
[31] Blyth, M. (2015) Austerity. Oxford University Press Inc
[32] Nyberg, M. (2020) Kapitalets Automatik. Verbal Förlag
Nyberg berättar att under EU:s tillkomst lades mycken fokus på unionens industrilagstiftning, där industribolagens rättigheter och möjligheter till påverkan höjdes långt över fackens. Det innebär alltså att om fackliga eller andra arbetsrättsliga organisationer vill påverka EU kräver det en dubbel ansträngning: man måste inte bara kämpa för en sak utan även motarbeta ingrodda rutiner, system och regelverk som gynnar de starkaste aktörerna i Unionen. Jag skulle beskriva situationen som att Lagen, här och ofta, begränsar Demokratin; begränsar människors möjligheter att bygga något bättre, bryta sig loss, och skapa ett fritt samhälle.
[33] Baker, Z. (2023) Means and Ends: the Revolutionay Practice of Anarchism in Europe and the United States. AK Press